Start | Rock | Pop | Metal | Punk | Sök | Band/Artister | Tävling
Live | Skiva | Artikel | Intervju
Setherial

Det glamorösa rocklivet


Foto: setherial.com  

Setherials vokalist Infaustus satt sig ner för en pratstund. Bland annat fick vi en inblick i det underbara livet på vägen...

Fråga: Ny platta, ny sångare. Hur gick det till när du anslöt dig till Setherial och vad har du haft för relation till bandet tidigare?

Svar: Efter att Wrath hoppat av för att koncentrera sig fullt ut på Naglfar testade bandet några sångare med varierande resultat. Choronzon (gitarr) som jag varit bekant med sedan tidigare slog en signal och undrade om jag ville komma och testsjunga och det funkade bra redan från dag ett tycker jag. Både personkemin och det rent musikaliska klickade direkt och på den vägen är det. Sen kan man ju inte sticka under stolen med att det var jävligt inspirerande att få spela med ett svartmetallband vars musik man lyssnat på sedan man var en liten valp i stort sett. Man hade troligtvis en viss fördel då man kände till låtarna sen tidigare.

Fråga: I vilket stadie av den nya plattans skapande kom du med?

Svar: Jag kom med när ungefär en fjärdedel utav matrialet var skrivet. Mysteriis (trummor) gav mig för-produktioner utav de nya låtarna och fria händer att skriva text och arbeta fram sångslingor. På plattan har alla varit delaktiga i den kreativa processen trots att Mysteriis är den som komponerar merparten utav musiken. Ett par texter skrev Mysteriis och jag nere i studion då studiovistelser har en tendens att locka fram en jävligt kreativ ådra.

Fråga: Hektiskt schema i december, 10 städer 10 spelningar 10 dagar. Spännande eller skrämmande?

svar: 10 dagar i samma buss som 3 andra band är nog alldeles inom smärtgränsen för psykiskt välbefinnande skulle jag tro, särskilt eftersom vi inte turnerat på ett bra tag. Det är inte så farligt långa sträckor mellan spelställena heller vilket bara är positivt. Skönt att kunna ta det lite lugnt och titta sig runt lite i städerna istället för att blåköra med bussen och inte få se ett jävla skit.

Fråga: Den nya plattan (6/7 på stereotyp.se) visar upp en lite mer nyanserad bild?

Svar: Varje släpp innebär en utveckling gällande sound vare sig man vill det eller inte. Faktorer som medlemsbyten, personlig/musikalisk utveckling och byten utav faciliteter som man spelar in i och/eller mixar/mastrar bidrar till att musiken ibland tar oväntade riktningar. Alla som befunnit sig i en studio vet att musiken och ljudbilden är ett satans Frankensteins monster som man måste försöka tämja på bästa möjliga sätt.

Denna gång hade vi ambitionen att spela in vår mest välproducerade och genomarbetade platta och det anser jag att vi lyckades med. Givetvis finns det saker som man i efterhand velat göra lite bättre men i det stora hela är vi jävligt nöjda med slutprodukten. Både gamla och nya lyssnare har något att hämta i våran senaste platta.

Fråga: Ni har varit på äventyr i Österrike nyligen (Misantophic Violence festival 3), berätta...

Svar: Oj, detta kan nog bli det längsta svaret i musikjournalistikens historia men jag ska försöka banta ner mardrömsfärden till en rimlig nivå:

Misanthropic Violence 2006

Torsdag

Mardrömmen startade runt lunch på torsdagen då grabbarna gled upp vid repan i splitternya hyrbilar. Jag, mysteriis och Funestus norpade åt oss vrålåket med glastak och el-styrda backspeglar, ett par finesser som roade oss mången gång under resan, medan bandets stor-rökare Kraath och Choronzon tog det mindre lyxutrustade fordonet. Efter ens stunds packande var det äntligen dags för avfärd.

Ankomsten till Skavsta flygplats gick över förväntan smidigt för oss i lyxbilen medan övrigt manskap hamnat lite på efterkälken på grund utav en försenad pizza beyond Gnarp. Med god marginal stegade team Lyxbil fram till incheckningen vid gott mod och vigör. Då började mardrömmen. Ryan Air hade tydligen en instrumentavgift för musiker. Något som ej stått i något kontrakt. Detta innebar en kostnad på ca 1000 spänn per instrument. Vi hade 5 instrument då cymbaler och virvel tydligen räknades dit med en slutnota på 5000 spänn! Efter ens stunds diskussion fanns det ej annat än att slanta upp varpå hatet bubblade lite
lätt i kroppen.

Sent omsider anlände gitarristerna till flygplatsen och efter en nästan obehagligt smidig tullkontroll satt vi på flyget till London. Resan gick bra trots att Choronzon fått psykbryt på flygvärdinnorna som vägrat honom att använda sin mp3-spelare i tron att det var hans mobiltelefon.

22:00 anlände vi då slutligen till London och mitt första intryck utav England blev otroligt dåligt då jag inhandlade en flaska vatten och en 30-grams chipspåse till ett värde utav 80 kronor! Efter denna ekonomiska våldtäckt varvade vi ner och snackade skit en bra stund då flyget till Salzburg ej avgick förrän klockan 06:00. Den ekonomiska våldtäkten
blev för övrigt ännu grövre då restaurangen som fanns öppen på flygplatsen kostade fläsk och smakade som knorren. Till slut slumrade man till en stund på det pittoreskt svinkalla golvet.

Fredag

Upp i svinottan efter ca 2 timmars sömn, stelare än Steven Seagal, ställde vi oss vid incheckningen. Återigen flöt det mesta på bra och vips satt vi på planet till Salzburg. Denna gång blev Choronzon trakasserad utav flygvärdinnorna eftersom han gjort det fasansfulla illdådet att fälla ner plastflärpen vid fönstret innan planet lyft. Efter att ha skrattat i mjugg åt Choronzons uppretade grymtningar föll man så sakta in i dimman igen. Sömnen blev dock kortvarig då övriga bandmedlemmar hojtade högt åt bergsmassiven som majestätiskt tornade upp sig utanför fönstret. Österrike is the shit!

Tröttare än Adde Malmbergs humor klev vi av planet och möttes upp utav en brokig skara österrikiska hårdrockare. På knagglig engelska leddes vi ut till de väntande bilarna. Gitarristerna hoppade in i en gigantisk röd buss varpå team Lyxbil eskorterades till en sliten blå Ford Escort. Chauffören presenterade sig som Däsh och var en pinnsmal hårdrockare med monumentalt skitigt hår och Bewitched-linne. Han frågade om vi var sugna på pilsner varpå vi replikerade att vi bara ville sova. Däsh väljer då att sprätta en starköl själv innan han sätter sig för att köra iväg. Den nästan tre timmar långa resan som följde var nog bland det jävligaste undertecknad någonsin varit med om. Däsh vrålade fram i ca ljusets hastighet på österrikiska bergsvägar utan egentlig koll på vad han höll på med. Titt som tätt tvärnitade bilen och amerikanska könsord spottades fram samtidigt som karln sjöng med i inhemsk urusel black metal. Droppen som fick bägaren att svämma över blev då han med illa dold stolthet drog fram sin egenproducerade CD med sitt band Pesthauch. Det
var bland det sämsta som någonsin passerat mina hörselgångar. Att han vidare redogjorde för sitt intag utav tunga droger gjorde bara resan ännu härligare. Inte bara rattfull utan även med största sannolikhet drogpåverkad, snacka om det bästa från två världar! Däsh var dock
en jävla rolig kille och om man ej behövt åka i samma bil som honom hade man tyckt att han var skittrevlig.

Till slut gled vi in på spelstället, surrade lite med arrangören samt kollade runt på hur scenen såg ut och så vidare. Spelstället höll högsta klass med stora lokaler, bra scen och en allmänt cool atmosfär. Detta till trots bad vi om att bli skjutsade till våran övernattningslägenhet då vi ej fått någon sömn på nästan ett dygn. Lägenheten som tillhörde en utav arrangörerna var lyxigare än tidigare nämnda hyrbil med universums maffigaste utsikt, öppen spis, designerkök samt alla bekvämligheter tänkbara.

21:00 blev vi hämtade och förda till spelstället. En tallrik chili con carne inmundigades och man satt en bra stund och kallpratade med de övriga banden. Finska Behexen såg helt förstörda ut då vi nämnde att vi ej dricker före ett gig. De hade aldrig varit med om maken. Finnar, bra skit! Även norrbaggarna i Nebular Mystic var förbannat trevliga, om än ej lika förbryllade över vårat obefintliga alkoholintag.

I vad som kändes som en evighet utav förberedelse och uppvärmning var det då äntligen våran tur att kliva på scenen som kvällens huvudattraktion. Allting var då försenat med lite över en timme varpå tröttheten knackade på dörren. Strulet började direkt då det saknades 4
cymbalstativ. Många försök senare att kommunicera med ?trumteknikern? visade sig vara lönlöst varpå Mysteriis fimpade ett knippe cymbaler och helvetet kunde bryta ut. Ljudet på scenen var inte det bästa men utljudet hade tydligen varit bra. Publiken var förbannat på och om spektaklet ej blivit så försenad hade röjet varit om än ännu mer omfattande.

Koman var total efter giget och man vandrade omkring likt en zombie och umgicks med fansen en stund innan vi återigen återvände till lägenheten för lite sömn. Efter en välbehövlig dusch slocknade man på madrassen klockan 04:00.

Lördag

05:00 väcktes vi och fördes tillbaka mot spelstället där våran skjuts till flygplatsen väntade. Skämten haglade om att ?den blåa faran? skulle återkomma och att ännu en mardrömsfärd skulle ta fart. Det fanns ju ingen möjlighet att Däsh skulle skjutsa oss igen eftersom vi sagt till arrangören att vi krävde nyktra chaufförer. Tydligen hade språkförbistringen varit stor för vem kom plötsligt fram ur skuggorna om inte just nämnde Däsh i sämre skick än någonsin! Det första som händer är att karln dundrar in med bilen i ett betongfundament så att Forden skriker i ren smärta. Life is good.

Tre timmar och hundra nära döden upplevelser senare anländer vi till flygplatsen. Incheckningen går fint trots att Mysteriis har en insexnyckel/terroristvapen i fickan på sina fuktiga live-byxor och vi slår oss ner och väntar på planet. Då väljer Ryan Air att återuppta våldtäkten. Flyget inställt varpå vi tvingas åka buss i tre timmar till staden Linz där ett nytt plan för oss till London. Väl i London har vi missat planet hem eftersom Ryan air fuckat upp. Givetvis tvingas vi slanta upp för nya biljetter hem och planet går ej förrän 08.00 söndag. Jippie, ännu en natt på flygplatsen! Kraath som nu var röksugen som en ?bengalisk tiger? sliter med sig Choronzon och står och hatar världen en bra stund ute i den kalla London-luften innan vi återigen handlar dyr skitmat på restaurang och somnar ett par timmar på det kalla golvet. En rolig anekdot är dock att ett inbitet fan kommer fram och ger oss plattor med sitt band Stormfrost. Sådant är alltid trevligt. Mer sådant!

Söndag

Incheckningen går bra trots att Mysteriis har en tub tandkräm i ena fickan. Något som ungefär är lika allvarligt som att införa en brinnande dynamitgubbe på flyget. Resan hem är dämpad då alla är galet trötta efter total sömnbrist i nästan tre dygn. Synen utav svensk mark är dock som balsam för själen och de 6 timmarna i bil hem känns ovanligt korta. The end!

Där avslutar vi frågestunden med Setherials vokalist för denna gång. Vi hoppas på fler trevliga historier efter den kommande turnén!

Av: Fredrik Thimeradh
2006-12-05

Alla Intervjuer

2006-10-10 - The Citadel
2006-09-26 - Hellpatrol
2006-04-11 - My Own Grave
Annonser